Imorse ville jag ha något fint på mig och letade i garderoben efter den perfekta outfiten för dagen. Jag ratade klänning efter klänning, för uppklädd, för nerklädd, inget att matcha med, fel färg, passar inte….Perfekt! Den perfekta klänningen idag och väldigt många andra dagar blev min svarta stretch omlottklänning från Mads Norgaard. Denna klänning har följt med mig sen jag var 15 och jag fick den för att den förra ägaren växt ur plagget.

Jag inser nu att ett av mina absolut mest använda plagg är en klänning som inte kostat mig en krona eller en shoppingrunda. Den har följt med mig på arbetsintervjuer, min födelsedag firad i USA, en begravning, flertalet fester och otaliga vardagar precis som idag. Känslan av att känna sig bekväm och fin på samma gång är faktiskt svårare än vad man kan tro att uppfylla. Har man ett par snygga högklackade skor för att förgylla en outfit blir de oftast bekväma och en festlig klänning känns ibland för uppklätt när det är en regnig måndag.

Poängen är dock mest att min perfekta svarta klänning är ett ärvt plagg som jag haft i nio hela år.

Jag läste en artikeln i DN söndag idag; “Flickan är den nya modeikonen” av Maria Lindholm. Den var intressant och lite skrämmande enligt mig. Att den nya stilikonen för hela modebranschen nu är mellan 10-14 år tycker jag rent spontant känns befängt, men läser man vidare så inser man att artikeln har en poäng och att det nog är så. Kiernan Shipka 11 år, känd från serien Mad Men, har varit modell för ett flertal stora modemagasin, Tavi Gavinson 15, som startade sin modeblogg vid 11 års ålder och ska nu starta ett eget modemagsin. I Sverige har vi Chloé Shuttermann 11, som skriver en modeblogg på tidningen Chics webbportal. För att ta upp ytterligare ett exempel så publicerade franska Vogue ett modereportage, i januari numret, med 7-åringar som var uppklädda i haute couture.

Jag måste säga att den här bilden (från Vogues januarinummer) är lite läskig. Okej att vi är vana att se unga modeller som kanske är 14 år i modevärlden som dock oftast har ett moget utseende, så det är svårt att urskilja en modells ålder. Här får jag känslan av att det är stora dockor på bilden, men istället är det barn i 7-års åldern. Säga vad man vill om modebranschen, men ingen kan säga emot att den är tuff, hård och utseendefixerad. Hur man som barn från 7-års ålder ska kunna klara av at växa upp i den världen anser jag vara svårt. Jag hänvisar till det kända uttrycket; “låt barn vara barn” , det är inte bråttom att börja gå på röda mattan när man är 7, starta en egen tidning när man är 14 eller börja blogga om mode när man är 11. Jag kan bara komma ihåg själv när man var 10, jag lekte med kompisar, spelade fotboll, cyklade och kanske sminkade mig tillsammans med någon kompis för skojs skull, men that’s it. Jag är oerhört tacksam för att jag haft en barndom full med lek och inte blivit uppklädd i vuxenkläder och sponsrad av Gucci.

Susanne Ljung citeras i artikeln; “Modeintresset har sjunkit i åldrarna. Designers måste knyta an till kommande konsumenter. Men när det gäller modereklam och image skapande så har den estetiken aldrig med verklighet och realism att göra, det handlar om en emotionell laddning.”

Ja, modeintresset har definitivt sjunkit i åldrarna och modehusen ser sina chanser att använda sig av ett nytt, fräsch och oskyldigt ansikte i kampanjer och liknande, som inte är skadat av tidigare skilsmässor, skandaler eller polisregister. Men ser modehusen bara pengar och inser inte att dom, enligt mig, förstör ett barns uppväxt? Vi ser dagligen människor inom modebranschen som bryter ihop på grund av den press som råder inför modeveckor, nya kollektioner osv. John Galliano som dricker och tappar förståndet, Alexander McQueen som tar livet av sig efter en jobbig period i hans liv och den Sydkoreanska supermodellen Daul Kim, 20 som tog sitt liv på grund av depression. Detta är den mörka sidan av den värld som annars framställt som glamourös, lyxig och problemfri i många sammanhang.

Modehus måste alltid titta på hur de kan förnya sig och hitta nya vägar till att vara först med det nyaste och skapa rubriker i media, men på vems bekostnad? Jag känner att jag går in i någon mammaroll när det kommer till de här, men jag skulle inte vilja att min 7-åriga dotter börjar jobba som modell eller gå på mingelfester i den åldern.

Alla kan vi komma ihåg när vi var tonåringar och hur mycket man påverkades av omgivningen, från kompisar, från skola, från film och från tidningar, tänk er då en 7-åring som inte ens har kommit till det stadiet, hur mycket kommer man inte att påverkas då? Till det positiva, nej jag tror tyvärr inte det, utan jag tror att man bara missar värdefull tid i livet som går ut på att leka, springa ute och få smustiga kläder, få skrubbsår på knäna och kanske klä ut sig i mammas kläder men det räcker. “Man behöver inte ha så bråttom”, för att citera min egen mamma.

Jag spenderade påskhelgen i London, vilket för övrigt var en helt fantastisk resa, med målet inriktat på shopping. Jag visste vad jag var ute efter och vad det skulle kosta och kände mig oerhört exalterad inför resan (shoppingen). Första dagen spenderades på ett outlet 45 min utanför London och detta var det allra första vi gjorde på resan. Efter två tåg och en gratisbuss (som outletet så fint ordnade med) var vi framme i en uppbyggd shoppingby med butiker och kaféer så långt vi kunde se. Vi styrde kosan mot Burberry och jag blev helt förälskad i en klassisk trenchcoat och helt överväldigad över att den var så billig (detta beror ju alltså på vad man menar med billig, som student var den INTE billig, men i mina ögon ett fynd).

Efter fem timmar och många shoppingfynd senare  var vi så trötta på grund av att vi varit så exalterade, så vi var tvunga att åka därifrån, nöjda med våra (billiga?) fynd. Det här med att det var billigt är som sagt relativt men att vi gjorde fynd kan man ju konstatera, eller hur? Jag nämner dock inga priser här men om någon är intresserad kan jag svara på det separat. Jag kan dock avslöja att jackan kostade mer än min hyra…

För att komma till min reflektion… Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag kunde bli så glad av en jacka eller att betala så mycket utan att blinka, när man är van vid att en trenchcoat på HM kostar runt 300SEK. Men jag köpte ju inte en jacka, utan en utökad produkt med allt vad det innebar. Det kändes högtidligt att gå till kassan, få trenchcoaten omsorgsfullt nedpackad i en stor påse, prata med Sue som trevligt småpratade i kassan och sedan ett par dagar senare använda jackan och känna mig som om jag var värd tusen dollar. Det här låter kanske lite absurt och överdrivet, även i mina ögon, men jag lovar att det är så jag känner.

För att få lite kontrast till märken som Burberry och Ralph Lauren ville jag gå till Primark, där kläderna kostar mellan 4 och 20 pund och faktiskt är billigt. Jag mådde faktiskt dåligt av att tränga mig in i affären, svettas bland alla hetsiga människor och försöka hitta skor i min storlek i högar på golvet. Det kändes helt plötsligt inte så kul eller värt att köpa något där, inte kunna prova på grund av tusen meter kö, svettas på grund av ej fungerande AC, stå i kö och bli uppropad med nummer, slänga ner alla fynd i en påse och sedan tränga sig ut och ha samma påse som alla andra på oxford street. Mitt köp på Burberry kändes då ännu mer rätt, oavsett priset.

Det jag insett senaste tiden är just hur märken och varumärken påverkar mina köp och hur jag hellre spenderar pengar på kvalitet och får mer på köpet (så som en glad känsla, fin service och en shoppingupplevelse utan stress). Jag ångrar inte en enda krona jag spenderat på min trenchcoat och kommer förhoppningsvis inte handla på Primark eller liknande igen.

För en månad sedan skulle jag köpt den där skjortan för 199 kronor på Lindex som jag tittade på idag. 199 kronor är inte mycket pengar och inte mycket pengar för en skjorta som jag vet att jag skulle använda. Men trots det kunde jag inte ta skjortan och gå till kassan idag utan lämnade den på sin galge och gick vidare till mataffären och sedan hem.

Det handlar inte om att jag försöker sluta konsumera men jag har börjat tänka på hur jag konsumerar och vad jag köper. Idag tänkte jag ett steg längre än att det bara var en snygg och billig skjorta. Nu började jag tänka på om jag ville representera det Lindex står för och kopplas ihop med allt det kan signalera. Absolut inte för att det skulle vara något negativt, men tanken dök ändå upp.

Något som jag funderat på länge nu är vilken väska jag ska köpa när jag sparat ihop en summa pengar. En tanke som för många kanske låter bisarr och helt självklar för några andra. Det är oerhört tacksamt att studera just mode där mina studiekompisar gärna diskuterar väskinköp i kafferasten. Det kanske ibland låter som att det är något mer livsavgörande val, än vilken väska som jag ska inhandla, när vi pratar om investeringar, kvalitet, identitet och varumärken. Men nej, det finns mycket som ska diskuteras och gå igenom innan man kan komma fram till vilken väska som passar bäst och vilken väska som inte minst representerar mig som person. (för er som undrar och kanske blir lite oroliga att jag fortfarande velar kan jag meddela att jag kommit fram till vilken väska som jag ska investera i och som känns “ jag“)

Som vi diskuterat mycket på modevetenskapen i kursen jag läser nu, ryms det mycket i ett varumärke och det handlar om mer än att något bara är snyggt eller har ett rätt pris. Den känslan som märket förmedlar, oavsett om det är H&M eller Burberry, är det som vi köper och inte bara produkten. När jag köper en klänning på H&M tänker jag att det är något tillfälligt och något som räddar lördagskvällens kris (inte livskris då utan bara att jag inte hittade något snyggt i garderoben hemma) men planerar jag att köpa ett plagg från Burberry finns det ett investeringstänk bakom och jag känner mig nästan stolt över att jag har investerat i ett plagg som håller resten av livet. Detta är dock bara hur jag ser det och utifrån den ekonomiska och sociala situation jag har. För många är nog inte Burberry en livsinvestering eller H&M en tillfällig lösning och det är det som gör det intressant.

Jag har verkligen en blandning av varumärken i min garderob och absolut inga principer när det kommer till vad jag köper och inte, men desto mer jag funderar desto mer tror jag att jag kanske börjar formulera någon slags tanke kring mitt konsumerande. Det märks att jag börjar tänka mer på just märken och vad de står för och att det faktiskt påverkar mina inköp. Jag känner inte samma lust att handla något på impuls men känner en starkare lust att planera och spara för ett plagg jag verkligen vill ha. (kanske inte alltid, men mer åt det hållet i alla fall.) Så nu när jag kommit fram till vilken väska jag vill ha är det det som jag siktar i mig på, och skippar skjortan på Lindex för 199 kr. Sen kan man ju diskutera vad som är mest ekonomiskt, men då också vad som är en investering och inte. Ja, ni fattar…

Jag köpte DN VÄRLDEN idag och plöjde igenom det långa reportaget om Sonia Rykiels visning i Paris på den senaste modeveckan. Ingrid Hedström följer arbetet hos modehuset Rykiel ett par dagar innan visningen och fram till det att modellerna pustar ut bakom scenen efter en lyckad visning. Reportaget har en seriös framtoning och arbetet kring visningen framställs som något viktigt, som i vilken bransch som helst. Som Ingrid också skriver i sin text är modeveckorna i Paris oerhört viktiga för branschen men också för de modehus som visar upp sina kollektioner. Vad visningen får för kritik och hur modejournalisterna skriver om kollektionen har en oerhört stor påverkan för ett modehus och ett företag.

“Modets mångmiljardärdindustri är hetare än någonsin i en tid när västvärlden pratar om kläder som aldrig förr, när modemagasin och stilbloggar blomstrar medan musiktidningar försvinner. För medan skivsamlingen och bokhyllan kan ersättas av ikoner på mobiler på mobilen eller surfplattan, är kläder något som inte går att laddas ner, något vi måste konsumera i fysisk form.” – Ingrid Hedström

Det citatet sammanfattar otroligt mycket. Mode är inte något som går att ersättas av något nytt och plagg är inget som att går att konsumera utan att fysiskt använda dom. Modebranschen är i mina ögon tidlös men medlen för hur man konsumerar, skapar, visar och uttrycker sig förnyas och förändras. Mode är inte heller något nytt vilket är ett ytterligare exempel på att detta är en bransch som har överlevt många decennier och alltid hittat nya vägar att kommunicera.

Jag blir glad när jag läser ett seriöst reportage i en seriös tidning som visar på att mode och modebranschen är en bransch som alla andra, till en viss grad, och att det finns många som jobbar oerhört hård för att uppnå stora mål. Mode är inte bara en bransch som domineras av yta och glamourösa fester utan snarare av hårt arbete och stor konkurrens och ekonomisk press.

 

Läste den här artikeln i The Wall Street Journal som handlar om Anna Wintour och hennes totala inverkan på modeindustrin i USA och resten av världen. Bilden många har av Anna är nog ofta förknippat med den bild som målas upp i boken/filmen Djävulen bär Prada eller den damen med bestämda åsikter i dokumentären the September Issue. I artikeln tycker jag mig se en annan bild träda fram och Anna målas upp som en väldigt humoristisk och sarkastisk person som själv driver om att hon inte bryr sig om sina assistenter. Dock poängterar hon att hennes vänner och familj vet att hon bryr sig om dom och att “work is work”.

“you can make a film in Hollywood without Steven Spielberg’s blessing, and you can publish software in Silicon Valley without Bill Gates’s blessing, but it’s pretty clear to me you can’t succeed in the fashion industry without Anna Wintour’s blessing.” Så beskrev R. J. Cutler, regissör för The September Issue, Anna Wintor och hennes betydelse för modebranschen. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det är många designers som har Anna att tacka för deras framgång. Sen kan man ju diskutera huruvida det är bra eller dåligt att en person besitter denna makt. Men en sak är säker, mode tas på ett stort allvar i New York och Anna Wintour är en business woman. Hennes arbete som chefredaktör på Vogue började redan 1988 och hon var en av de första som insåg att mode började expandera och bli en del av en bredare kultur.

Att Anna Wintour ha lyckats bygga upp sig eget varumärke råder det ingen tvivel på och det ligger antagligen mycket jobb bakom hennes framgång. Oavsett om man tycker att hon har för mycket makt inom modeindustrin kan man inte säga att hon har lyckats med det hon velat.

Ja, jag kanske hade velat träffa Anna Wintour då hon känns lite som en förebild för någon som mig, men träffa över en lunch för att fråga henne om sitt liv och sin  framgång, kanske inte jobba som hennes assistent. (Fast det hade man kanske inte heller tackat nej till?)

Jag är oerhört fascinerad över Sofia Hedströms modemanifest och 365 shoppingfria dagar. Hennes anledning; att vi överkonsumerar kläder, liksom mat och  att det också påverkar miljön. Enligt BBC använder britterna ett plagg i genomsnitt sex gånger. Hedström skrev under sitt shoppingfria år, Modemanifestet – De stilsmartas handbok där hon beskrev sin detox.

Foto: Anna Schori (SVD)

Det som är intressant är hennes iakttagelse om hur man på något sätt hamnar utanför i sitt eget sociala umgänge, då mycket av våran tid tillsammans med väninnor sker på en shoppingrunda eller en fika pratades om shoppingfynd. Hon upptäcker också att det är hennes fritidsintresse och räknar ut att hon lägger ca. 27 timmar på shopping varje månad.

För mig är konsumton ett fascinerade ämne, ett ämne som kan diskuteras på så många olika sätt. Vi konsumerar för olika behov och i olika tillfällen och det som är intressant är vad som räknas till behov och begär. Om jag är i behov av ett par nya skor borde det då vara så att alla mina andra skor är sönder och jag inte har några alls att sätta på fötterna. Men om jag däremot har fungerande skor men vill ha ett par nya för att de är fina och att det börjar bli vår är det ett (onödigt) begär och inte ett behov.

Personligen lägger jag inte alls 27 timmar på shopping i månaden och inte mycket pengar på det heller, men tanken på att inte få köpa ett endaste litet plagg känns ändå lite halvt skrämmande. Tänk om jag behöver köpa en ny klänning för att det är någon som ska ha fest? Men tanken har ändå slagit mig många gånger, om man skulle testa en detox i en månad och kanske lägga pengarna på sparade eller något annat vettigt. Kolla in modemanifestets facebook där man kan följa deras 30-dagars program för shoppingdetox.

Däremot finns det en annan aspekt och det är samhällsekonomin, om alla skulle sluta konsumera skulle inte samhället överleva på samma sätt och företag skulle gå i konkurs. Men behövs den överdrivna konsumtion som finns idag? Dock , som man kanske inte alltid tänker på, är inte konsumtion något nytt begrepp och man har tidigare i historien haft en överkonsumtion. Marie Antoinette är ett bra exempel på detta som konsumerade dyra klänningar osv som om det inte fanns någon morgondag.

I nutid har  begreppet shopaholic dykt upp och var och varannan kvinna säger sig själva ha en släng av detta. Det dyker också upp böcker och filmer som tar upp detta begrepp och lyxfällan gör program om unga tjejer som bara shoppar upp alla sina pengar. Jag skulle vilja fortsätta tankegångarna kring varför vi shoppar som vi gör och varför vi tycks ha de behov och begär som vi alltid pratar om eller refererar till när vi shoppat. “Jag behööööver verkligen den här klänningen till just den här festen, och den är ju inte så dyr…” Någon som känner igen sig i det sista citatet?

 

Jag vill tipsa om en otroligt intressant artikel som ni kan läsa här. Jag tänkte återkomma med en egen reflektion då detta är ett aktuellt ämne som intresserar mig och som det finns många olika vinklar på. Sofia Hedström som skriver om mode på SVD berättar i reportaget att hon bestämde sig för 365 shoppingfria dagar och har nu skrivit en bok; Modemanifestet – De stilsmartas handbok. Den måste nog hamna i min bokhylla snarast!

bild: nordstedts.se

Kate Moss har ju en förmåga att utmärka sig och få hela modevärldens blickar på sig. Senaste händelsen är ju hennes numera historiska moment på Louis Vuittons visning på modeveckan i Paris. Att Kate går ut i korta shorts och en cigarett blev en uppståndelse utan dess like, alla modelejon twittrade om det, alla modebloggare skrev  om det (och nu jag fast lite efter alla andra). Anledningen till att jag bestämde mig för att skriva om det just nu är nog mycket på grund av en föreläsning för ett par dagar sedan. På modevetenskapen diskuterar vi just nu marknadsföring inom mode och när den här bilden visades viftade minst tjugo händer i luften som ville säga något om just den här händelsen.

Att Kate går ut och röker på en catwalk i Paris kan inte vara annat än ett stamenent från designern Marc Jacobs (eller has pr-crew). Jag kan tänka mig att en anledning till detta var för att helt enkelt försöka skapa en liten ny bild av det, annars väldigt traditionella, modehus och nå en ny eller bredare målgrupp. Den nonchalanta  looken som Kate Moss visade upp gick ju hand i hand med hela kollektionen som i sig var vågad och innehöll både latex, skinn och vågade plagg.

Det andra som slår mig är vilket ansvar som modehusen har och vad som egentligen är tillåtet. Att många unga tjejer ser upp till modeller, och inte allra minst Kate Moss, är ett faktum. Eftersom rökning är ett destruktivt och dödligt beteende kan man då ifrågasätta varför ett så pass stort och etablerat modehus går ut med att det är snyggt/coolt att röka. En annan aspekt tycker jag är; vinner Louis Vuitton någonting på det här mer än att alla pratar om det? I mina ögon är LV ett modehus som står för klassiska ideal och att deras kläder inspireras av sitt egna arv.

Jag är faktiskt inte imponerad och tycker att LV i mina ögon borde fokusera på vad de gör bäst, lyxigt mode med en klassisk stil. Kalla mig tråkig och old-fashioned men det känns mest som att LV haft en identitetskris och gör denna kollektion med Kate Moss som en extra krydda för att få någonting att hända, och det lyckades de ju med.

Bild: Style.com (där kan du också se hela kollektionen)

För mig som studerar modevetenskap anser jag att mode kan ses som ett vetenskapligt ämne. I kursbeskrivningen för modevetenskap står det såhär: Den modevetenskapliga introduktionskursen ger grundläggande kunskaper inom modevetenskap som interdisciplinärt ämne. Under de olika delkurserna behandlas olika perspektiv, med syfte att du som student skall bekanta sig med såväl humanistiska som samhällsvetenskapliga sätt att studera och förstå mode som samhälleligt, kulturellt, ekonomiskt och socialt fenomen.

Men vad är egentligen mode? Många skulle nog svara att det handlar om en personlig stil och ett uttryckssätt för ens personlighet och utstrålning. Men  att det är personligt är ibland svårt att ta in då vi hela tiden matas av shoppingtips och trender som vi ska följa. Uttrycker man sin personlighet om man följer en trend? Att uttrycka sig och sin stil har alltid varit viktigt för modet men hur man visar upp det har ändrats en hel del på sista tiden. Nu ska man ha en blogg där man skriver om sina inköp, vad man har på sig och hur bra man tyckte alla visningar var. Det handlar om att visa upp sig helt enkelt, att bli sedd. Det är inte omöjligt att det var samma sak för 100 år sedan men då fanns inte denna teknik som gör det möjligt för oss att ständigt uppdatera senaste inköpet på stan, eller be om råd med en bild direkt från provrummet i affären.

En annan aspekt är att mode är en konstform och ett uttryckssätt för känslor på samma sätt för en konstnär som målar tavlor och vill berätta något. Kanske är det så att designers och de som faktiskt skapar kläderna och modet ser det mer som konst och vi som konsumerar upplever modet som personlig stil. Coco Chanel har någon gång uttryckt att mode inte är mode förrän det når gatorna och att de måste kopieras för att bli mode och en trend. Chanel var och är också en av de designers som har blivit kopierad många gånger, än idag.

Att mode är ett socialt fenomen som man kan få högskolepoäng i tycker jag är ett fantastiskt tillskott för samhället. Ämnet i sig får en helt annan klang och det kan tas mer seriöst än vad många tror att det är. Men jag har förståelse människor som tycker mode verkar vara en ytlig bransch som bara innefattar glamour, pengar, lyx och konsumtion. Det är definitivt en del av branschen och många branscher handlar om att tjäna pengar, så också modeindustrin.

ne.se kan vi läsa att mode just är ett uttryck som förmedlar tidsandan och att vi visar upp ideal genom våra kläder. Modet speglas också mycket av samhället, politik och värderingar.

Det är mycket som påverkar modet och trender och har varit så genom modets historia. På 1800-talet fick vi ett nytt konsumtionsmönster då det första varuhuset öppnade i Paris 1852 och tillgängligheten för mode och konsumtion blev större. Nu tillhörde inte modet endast överklassen utan alla var välkomna in i varuhusen för att konsumera.

Det finns många sätt att se på mode och jag tror att det är en blandning av  uttryck, konst, stil, trender och personlig tolkning som leder fram till något som man kan kalla mode.

Vouge är som många kallar det, modets bibel, och grundades redan 1892 i USA.  Tidningen har betytt mycket för modets roll i samhället och för branschen i stort. Så ett omslag från tiden då det begav sig får avsluta detta inlägg.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.